Nu är det alltså typ 56 dagar kvar tills jag den 13:e mars ska söka till Teaterhögskolan i Stockholm. Helvete om man får säga fula ord. Jag är redan nu helt införstådd med att jag förmodligen inte kommer komma så långt i proven utan ser det mer som en övning. MEN ändå värker det i hela kroppen på bara tanken att utsätta sig för sån tortyr som att stå och bli bedömd av andra människor som kan sin sak och som faktiskt kan tala om för en att ledsen du har ingen framtid inom det här, du borde nog öppna en korvkiosk istället. Suck. Nu ska jag sova. Helt enligt mina riktlinjer för hur väl ute i tid man får vara skickades min ansökan in 47 minuter innan ansökningstjänsten stängde ner. Men vad är en bal på slottet hörni? Man kan liksom inte vara bra på allt, eller? Jag är en kratta på deadlines men jag är nog en fena på en del annat ska ni se. Ha det bra tills nästa gång!
 
... fasen det är 3 monologer som ska sitta om 56 dagar...
2014, intagningsprov, stdh, teaterhögskolan,
Det finns två huvudsakliga anledningar till varför jag inte redan har tagit över världen. Den första men också ganska oviktiga är att mina föräldrar inte drog runt mig på auditions när jag var liten, den andra är att jag är feg. Helt otroligt feg. Och för att krydda det hela, eller om det kanske är grunden till själva fegheten är att jag blir extremt nedstämd av att få ett nej. Jag undviker auditions som pesten i rädsla för att misslyckas och när jag väl vågar är jag inte stark nog att gå in för det helhjärtat och misslyckas av den anledningen. Detta börjar bli ett allvarligt problem eftersom jag planerar att bli hollywood stjärna och sålänge man inte har kändisföräldrar eller kändiskompisar eller what ever så finns det egentligen bara två alternativ: antingen sker ett mirakel och Steven Spielberg upptäcker dig när du är påväg till skolan, eller också får du ligga i som @&**^*€* och kötta auditions och spamma varenda kontakt du lyckas få tag i fram tills någon fastnar för dig.
 
Eftersom jag numera har gett upp idén om att bli  upptäckt påväg till glasskiosken, endast på grund av min bländande skönhet och uppenbara talang, så MÅSTE jag kämpa som in i fullkornshavre(läs hel vete sammansatt) men då var vi tillbaka vid min feghet och överkänslighet.
 
Självklart skulle jag inte bara publicera ett inlägg där jag beklagar livets bekymmer utan jag har naturligtvis en lösning! Jag håller på att skriva en bok och genom att få den publicerad så kan jag ta en genväg till kändisskapet.Visst kommer jag kanske behöva skicka in manuset till massor av förlag massor av gånger men det gör mindre ont att maila än att gå på audition, och sen ska det enligt min(extremt vattentäta) plan gå raka vägen mot toppen. Låter det lite väl optimistiskt? Jag vet det är lite orimligt men det måste bara gå, annars är det lika bra att säga godnatt. Det kommer jag iförsej ändå göra nu men bara för ett par timmar frammåt! Natti
 
 
Min kollega föreslog för ett tag sedan att jag skulle skaffa en egen podcast eftersom jag är ganska bra på att ha konversationer med mig själv, detta i olika röstlägen, roller och låtsasspråk. Det skulle vara ganska roligt, och så kanske man blir scoutad av sveriges radio eller nåt, och får ett eget radioprogram, och blir rösten i allas öron håhå vilken lycka. Men det som skulle vara allra roligast är om jag skulle ha en egen youtube-kanal. Det har jag iförsej redan men ni vet vad jag menar, lägga upp roliga klipp och få folk att skratta och härma runtom i landet, just nu ligger det kanske... tre klipp på mig när jag sjunger, och hur underhållande är det på en skala.
 
Problemet är bara om man skulle vara dålig, jättedålig och bli utskrattad och hatad för att man helt enkelt är pinsamt tråkig. Är det en risk jag är villig att ta? Ingen kommer kanske någonsin att ta mig på allvar(jo jag känner några som gör det idag) och hela mitt liv kanske skulle färgas av min extrema dålighet. Men iförsej är det väl så vad gäller det mesta, att man inte kan veta så noga innan man försöker och då blir det antingen bra eller dåligt och det finns inte så mycket att göra åt saken. Vilket gör att sdet bara finns två alternativ: antingen försöker jag eller också klistrar jag frimärken resten av livet, eller kan man vara dålig även må det?